Nimis på Kullaberg

Nimis blev maken sugen på att klättra i. Det var brant kan man säga Brattön släng dig i väggen sa ha på väg ner. Jag har fortfarande ont i knäna en vecka senare. Men det var det värt. Grymt roligt att vara där och göra en jobbig insats men det är ju inget mot vad Lars Vilks gjort med flera hundra tusen vrakbitar. Det har tagit sin tid kan man säga.

Här är början av vandringen och slutet då man tar samma väg tillbaka.

Vi tog en kopp kaffe på hembygdsgården precis innan vandringen började.

Galet jobbigt och brant nerför, rekommenderar vatten med och bra skor. Det hade vi såklart. Barnen som snart är tretton sprang ju som om det vore en plan gräsmatta men de är ju alltid ute i bergen året om. Sen började gångarna som konstnären byggt, ganska smal på sina ställen så är man för stor så rekommenderas en diet innan ;) 

Höga torn som barnen snabbt klättrade upp i. Våra barn och andras okända.

Här ser man brantheten i naturen. Sen ska man upp samma väg som man kom ner. Kan säga att svetten rann och det blev ett rejält pass.

Man kan skriva sitt namn i trät. Så kanske hittar man det långt senare vid nästa besök.

Sen åkte vi till systrarna Lundgren på Skäret och köpte räkmackor som vi åt vid badet och fick doppat oss i havet, så skönt och kallt.

På vägen hem stannade vi i Halland hos Sallys kompis som flyttat dit till en gård. Så träffade vi alla djuren. Grisen heter Kenneth.