Sr Rebecka av Eukaristin

Lördag den 29 juni, var jag med om något mycket ovanligt i min värld. Nämligen en nunnevigning. Vad har det med en bakblogg att göra undrar säkert ni? Ingenting! Men vill ägna mig åt Rebeckas val en liten stund. 

Jag har bara varit i katolska kyrkan vid två tidigare tillfälle. 1989 så döptes ett kusinbarn till mig i Los Angeles, där mamman till barnet är katolik. Det andra tillfället var julen 2011 nere på Kap Verde där hotellet ordnade en transport till staden Santa Marias katolska kyrka och ett julspel. En upplevelse! Jag ser att katolska kyrkan fyller en stor funktion i samhället, mer utanför Sverige kanske än i. Jag tänker positivt kring katolska kyrkan över lag och har inga åsikter om hur den sköts. Ingenting är perfekt vart man än vänder sig till för samfund, så varför döma något.

Det här är min kusin Rebecka. När det var bara några dagar kvar av 2006 så klev hon in som nybliven 25 åring i Karmelitklostret utanför Helsingborg. Det är alltså 6 1/2 år sen. De första fem skulle var prövningsår, hon kunde bara gå om hon ville. Sen skulle evighetslöften avläggas. De var det som gjordes i lördags. Nu är det inte lika enkelt att träda ur om man skulle vilja, men det går.

Rebecka strålar med ett bländande leende i det rum där galler skiljer oss åt. Hon är verkligen glad. Hon hade i tio dagar bott i ett litet hus i trädgården för att bara vara själv och tänka över sitt beslut. Hon sa att hon passat på att vila då. Går man upp kl 05 varje dag så gör man ;)

Många gånger har vi sagt att vi skulle åka ner och hälsa på henne, både Martin och jag eller min kusin M och jag. Det har liksom aldrig blivit av. Tänkt ibland att om man kör förbi så kan man ju stanna till på vägen, men inte ens det. 

Rebecka får nämligen bara gå ut om hon ska på läkarbesök, optiker eller tandläkare. Hon kan också få besöka någon närstående om denna ligger på dödsbädden. Med andra ord ett frivilligt fängelse. Fast i svenska fängelser så verkar permissioner vara vardagsmat ;) 

Hon får ta emot sju besök om året. De ägnar sig åt bön, hårt arbete och får bara tala med varann en timme på dagen och en timme på kvällen. De äter bara grönsaker och fisk, då mestadels sill. De lever under mycket fattiga förhållanden. 

Vad gör att Rebecka valt just det strängaste av klosterordnar? Hon som jag är ju uppvuxen i frikyrkans värld, långt ifrån den katolska. Hur kommer det sig att hon blev nunna överhuvudtaget? Många frågor, få svar här! När vi funderar på om Iphone 5 är det lämpligaste valet för oss, så lever Rebecka på medltidsnivå. Jag tänker att hon lever i ett oändligt evighetsperspektiv, vilket gemeneman inte gör, utan vi lever för dagen.

Rebecka har alltid varit otroligt snäll och godhjärtad både som barn och som vuxen. Hennes föräldrar är otroligt snälla, hjälpsamma och fina människor, så det är inte så konstigt kanske. Rebeckas syskon har fina och snälla egenskaper de med. Hennes farfar (min morfar) Emil var liksom känd över sin snällhet, medan hennes farmor (min mormor) Elsie var känd för att hon var så duktig (det måste vara det jag ärvt då, haha!). 

Här mottar hon välsignelsen av en kille i guld (ingen aning om vem han är, tror han hette Jonas)

Nedan så får Rebecka motta den svarta huvudbonaden (finns säkert ett namn för den), den vita har hon haft under sin prövotid.

Här byts den vita ut mot den svarta.

När jag ser på de övriga nunnorna, så är modell äldre väldigt krökta. Hårt arbete har nog gjort att det blivit så. Tänker man på kvinnor i 70 års åldern, så är de inte krökta. Men man får väl inte det om man jobbar på kommunalkontor, som lärare eller annat kontorsjobb. Nunnorna sliter hårt! Inget snack om det. Här finns ingen arbetshjälpmedel som är ergonomiskt utarbetad. 

Hon får även en blomserkrans dagen till ära.

Här står Rebeckas systerdotter och tittar på.

Gallret syns inte här, men det är ett galler emellan oss.

Efter den två timmar långa vigningen som innehöll en hel del katolska ceremonier så var det fest. Utanför klostret så hade systrarna satt upp ett tält, där morbror C-G och moster M hade anordnat fantastisk mat. Detta var som ett bröllop. Ett 80-tal människor hade anmält sig till festen, flera från Hönö Missionskyrka, vilket kändes mycket bra. Sen var det vänner till Rebecka från studietiden och andra. Peter Halldorf var där, likaså Sigfrid Deminger.

Rebecka själv fick ju inte vara med eftersom hon inte får komma utanför klostret. Så gemensamma kusin K och jag tog oss ett litet snack med henne, när festen pågick, för då hade hon avsatt tid i besöksrummet med galler emellan oss. Jag erkände för Rebecka att jag hade svårt för detta. Hennes enkla svar löd: Då får du ha det! 

Hon berättade att hon hade väldigt fina systrar (nunnesystrar). Antagligen har hon upplevt det motsatta. Hon bodde ju på andra kloster och kände på klosterlivet innan hon som 25-åring klev in i Kamelitordern. 

Kan man ha svårt för detta? Veckan som gått, har jag bearbetat detta. Jag hade och har svårt för att hon sitter inlåst och förstår inte riktigt vitsen. Tänker alla dessa böner måste ju kunna bes på utsidan, där man dessutom får se bönesvaren eller inte se bönesvaren, vilket det nu blir. Hennes frivilliga val tycktes för mig som ganska själviskt, med tanke på att man gör så många i sin omgivning ledsna. Men kan jag döma henne? Hon är ju synnerligen vuxen. Hon upplevs dessutom väldigt nöjd med sitt val. 

Eftersom jag som sagt inte besökt henne innan så hade jag fått för mig att detta var något sektliknande, kunde till och med dra sig till hjärntvätt. Men Rebecka känns ärligt glad. Ändå när vi var där och på hemresan fick jag en känsla av ledsamhet. Kände så med Rebeckas familj! Hennes syskon upplevde blandade känslor. Så klart har de bearbetat och vant sig vid denna form, så gott det går.

Jag tvekar inte på att nunnorna fyller en viktig funktion. När vi fick våra tvillingar som föddes i vecka 29 och som kämpade för sin överlevnad i 7 av 8 veckor på intensivvård på Neonatal. Då fanns nunnornas böner där. De nämndes vid namn flera gånger varje dag. Det betyder något. När jag fick långt gången cancer när dessa tvillingar var två år, med efterföljande 49 behandlingar. Då fanns nunnornas böner där, varje dag...det betyder något. Tacksam var ordet!

Festen eller bröllopet, ja! Morbror C-G höll ett fint tal, som Rebecka inte hörde eftersom hon inte var med. Hennes syster K, höll även hon ett fint tal, båda var stolta över Rebecka. När festen drogs sig mot sitt slut så höll Peter Halldorf ett tal. Han lovordade Rebeckas familj och tackade. Men han berättade också att i 500 år så var det förbjudet med kloster i Sverige. Men 1950 så blev det ok stämpel på klostren igen. Han sa att det är genom klostren allt nytt kommer ur. Han pratade så gott om klosterlivet och behovet av det. Han fick det att låta så enkelt. Enkelt att ta till sig menar jag då och se behovet av det.

Är det så att vi i vårt sekulariserade samhälle är så ovana vid ett sånt här beslut att vi måste se det som sekt eller hjärntvätt. Behöver vi mer tid att förstå det? Handen på hjärtat, så hade jag aldrig tänkt på nunnor alls om det inte kom mig så nära i formen av en kusin med sin familj. Det är ju verkligen inte synd om mig för att min kusin har blivit nunna. Det här handlar ju inte om mig.

Jag kommer att besöka Rebecka i klostret igen. Inte bara när jag kör förbi utan ett riktigt besök för att träffa henne. Min fina, fina kusin!

Vill du läsa mer om klostret går du in här: http://www.karmel.se