Tårta
Under mars har jag följt en rättegång som satt ljuset på något jag önskar inte fanns – men som vi vet finns, gång på gång: maktmissbruk, tystnadskultur och ledare som klamrar sig fast vid sina positioner till varje pris. Den här gången handlar det om en man i toppen av ett svenskt frikyrkosamfund. En man som, när han inte längre fick behålla sitt jobb, valde att stämma sin egen kyrka.
Han har tidigare använt sin makt för att utesluta pastorer han inte gillat. De som varit för starka, för obekväma, eller helt enkelt inte rätt sorts ja-sägare. Men det verkligt mörka i det här fallet är inte bara kontrollbehovet eller maktspelet – utan det faktum att två kvinnor nu vittnar om att han använt sin ledarroll för att få sexuell tillgång till dem. Två olika kvinnor. Två olika sammanhang. Samma mönster.
Det de berättar är inte bara tragiskt – det är ett tydligt exempel på hur makt, när den inte ifrågasätts, kan förvridas och utnyttjas. Och hur tystnaden ofta är ledarens bästa vän.
Det vittnas om en tystnadskultur inom kyrkan. Om människor som visste – men som valde att blunda. Kanske för att de var rädda om sina egna positioner, sina egna möjligheter. Och ja, hur vanligt är det där? Tyvärr – jättetvanligt.
Jag skrattade faktiskt högt när jag läste ett utdrag ur rättegången, publicerat i en av tidningarna. Inte för att det var roligt. Men för att det var så övertydligt, så genomskinligt. Den åtalade ledaren hade sagt: "Om du säger upp dig, ska jag se till att du aldrig får ett jobb inom samfundet."
Det har jag hört själv. Inte exakt så, men tillräckligt nära. I mitt fall handlade det om en ideell roll – en plats jag hade för att jag brydde mig, för att jag ville bidra.
Maktmänniskan känner man igen. Ofta karismatisk, driven, självsäker – åtminstone på ytan. Men under den polerade fasaden finns något annat: ett behov av kontroll, av att stå i centrum, av att andra ska följa utan att ifrågasätta. Makt i sig är inte farlig. Den behövs. Men när den hamnar i händerna på någon som bygger sin identitet på att ha makt över andra – då blir det farligt.
För maktmänniskan klarar inte av att bli motsagd. Han (eller hon) omger sig med människor som håller med, som inte stör balansen. De som ifrågasätter stöts ut – subtilt eller brutalt. Och när man byggt hela sin värld på sin egen roll, då är varje kritik ett hot, varje avgång ett svek. Det är därför maktmänniskan ljuger, hotar och smutskastar – inte av styrka, utan av rädsla för att tappa greppet.
Och just därför får vi inte vara tysta. För varje gång någon väljer att tiga för att inte riskera sin position, sin plats i värmen, så växer rädslan. Maktmissbruk trivs där människor väljer att inte se. Övergrepp blir möjliga där ingen säger stopp. Och när de som drabbas vågar tala – men möts av tystnad eller ifrågasättande – då sviker vi inte bara dem, utan oss själva.
Att säga ifrån kostar ibland. Det kan betyda att man förlorar sin roll, sitt sammanhang eller sitt rykte. Men att inte säga något? Det kostar ännu mer. För det gör oss medskyldiga till ett system som prioriterar tystnad framför sanning, kontroll framför rättvisa.
Vi måste börja stå upp – inte bara när det känns tryggt, utan just när det känns obekvämt. Det är så vi bryter mönster. Det är så förändring börjar.
Jag kommer inte vara tyst längre - bottom is nådd so to say...
Kommentarer
Skicka en kommentar